Massor av tid men ändå stressad - dags att ta ett steg tillbaka

Publicerat 2009-09-15

Anfall är bästa försvar, brukar man säga ibland. Det kan stämma in rätt bra på stresshantering; jag har tidigare skrivit om att det gäller att ta tag i det som stressar en, vilket ofta är det som känns jobbigast att börja med. Nu har jag ytterligare ett konkret exempel på detta, ett där det inte bara handlade om att blint sätta igång och arbeta utan att först tänka till och se på hela situationen från en annan synvinkel.

För min egen del har jag en ambition att på lång sikt starta upp något eget, något självgående som inte är beroende av kontinuerliga förfrågningar från en uppdragsgivare. Jag tror jag har upprepat det för mig själv (och för er stackars bloggbesökare) hundratals gånger vid det här laget, och nu inser jag att det har bidragit till en inre stress. Mer eller mindre omedvetet tänker jag att all tid jag “får över” inom ramarna för en normal arbetsvecka bör jag lägga på att jobba mot detta långsiktiga mål. Och så långt är allt gott och väl.

Nu när jag haft mycket egen tid på dagarna har jag tänkt för mig själv att “jag borde verkligen sätta mig och ta tag i projekt X så att jag kommer någonvart”. Och jag har gjort vissa försök, men jag har fastnat på någon teknisk detalj som jag behövt läsa in mig på och så har jag tappat moment. Och energin har tagit slut, med resultatet att jag till slut associerat projekt X med dess svårigheter (snarare än “utmaningar”) och känt mig allmänt omotiverad. Vilket i sin tur har lett till att jag uppgivet satt mig med TV-spelet eller bara lagt mig på soffan. Orakad och med sunkiga myskläder.

Långsamt har en mörk och ond aning tornat upp sig bakom soffans ryggstöd medan jag håglöst expanderat min fordonspark i Burnout Paradise:

Är jag en sådan person som drar igång nya projekt, snackar en massa och sedan låter dem dö ut, utan att någonsin verkligen slutföra det jag påbörjat?
Jag sa att jag skulle skriva en bok, sedan lade jag det på is. Jag hade visioner om en onlinetjänst för bostadsrättsföreningar, men det rann ut i sanden (till förmån för andra projektidéer).

Om det är något personlighetsdrag jag inte vill ha så är det just det: oförmåga att slutföra det jag företagit mig. Jag får erkänna att jag ibland ser ner på andra som beter sig just på det sättet (även om jag är fullt medveten om att en sådan person bara behöver kombineras med sin motsats för att vara extremt värdefull i vilket projekt som helst). Inte konstigt att jag börjat se ner på mig själv.

Det hade kunnat fortsätta så här, i en nedåtgående självdestruktiv spiral tills jag fick något vettigt att göra (läs: ett konsultuppdrag). I så fall skulle jag troligen blivit rädd för att få över tid till egna projekt, rädd för att inte kunna utnyttja den till någonting. Extremt dumt - då kunde jag lika gärna lägga ner direkt och gå tillbaka till en vanlig, trygg anställning. Men även om jag känt mig nere och självförtroendet har sviktat så har jag tydligen lite av min analytiska ådra kvar, för detta är vad jag kom fram till idag:

  • Jag är stressad eftersom jag inte känner att jag utnyttjar den (lyxiga) tid som jag kan disponera som jag vill.
  • Min egna tid bör användas till att föra mig närmare mina långsiktiga mål.
  • Jag sitter fast i just projekt X som jag tänkt ta itu med när jag har tid över och som är en del av min långsiktiga strategi.
  • Anledningen till att jag inte kommer framåt i projektet är dels att jag inte tänkt igenom det tillräckligt mycket rent konceptuellt och dels att det innehåller tekniska utmaningar av den kalibern att jag behöver göra omfattande efterforskningar för mer eller mindre varje steg jag försöker ta.
Och vidare:
  • Projekt X är visserligen något jag vill fokusera på långsiktigt, men just nu behärskar jag uppenbarligen inte den teknik som krävs för att genomföra det.
  • För att kunna genomföra projektet behöver jag alltså först skaffa mig kompetens inom ett antal för mig nya tekniska områden.
  • Det jag borde lägga min egna tid på är att utveckla min tekniska kompetens, eftersom det kommer ge mig den verktygslåda jag behöver för att genomföra projekt X och andra långsiktiga företag.
I och med denna mycket enkla kedja av insikter och slutsatser försvann all min stress och uppgivenhet. Det kändes som att jag hade hittat nyckeln till en dörr jag stått och bankat huvudet mot i flera veckor. Inte nog med detta - jag kunde på bara 15 minuters skissande slå fast hur jag ska gå vidare med min kompetensutveckling. Titta in igen om några dagar så ska jag berätta mer.

comments powered by Disqus