Utmaningen

Idag omkring lunchtid öppnade jag upp Outlook och skickade ett mail till företagets HR-avdelning. I mailet förklarade jag att säger upp mig från och med idag, att jag inte gör det för att jag är missnöjd utan för att jag vill prova något annat. Jag skrev också att jag inte fått ett bättre erbjudande från någon annan arbetsgivare - jag har inte ens gått på någon intervju eller aktivt letat bland platsannonserna. Efter en stund fick jag ett svar tillbaka där det bekräftades att uppsägningen noterats, att det förstås är tråkigt för företaget att jag vill sluta men att det går bra att komma in om tre månader då uppsägningstiden är slut för att lämna tillbaka dator och mobiltelefon. Saken var klar. Från och med den 1 december slutar lönen att trilla in på kontot.

Så varför gjorde jag såhär? Jag har vad många skulle kalla ett “bra jobb”. Lite knappt 35.000 kr i månaden, sex veckors semester, gymkort, betald mobiltelefon, bärbar dator. Jag sitter 40 timmar i veckan (varken mer eller mindre) som konsult och utvecklar IT-system till större företag, vilket i princip innebär att jag håller i möten, skissar på lösningsförslag tillsammans med teamet och programmerar. Detta har jag gjort i ungefär ett och ett halvt år nu, sedan jag tog examen som civilingenjör. Inte på något sätt ett straff - de har varit lärorikt och utvecklande, om inte alltid så i alla fall en del av tiden.

Ändå har jag länge känt att jag helst av allt skulle vilja göra något annat. Styra över mina arbetstider, jobba med egna idéer, vara platsoberoende, ha ett större ägande över det jag producerar - det är några öskningar som jag snabbt kunnat rabbla för mig själv som exempel på vad det är jag söker efter. Och jag skulle aldrig kunna uppfylla dessa som anställd på ett jättestort amerikanskt konsultbolag. Det funkar inte så - där finns en tydlig hierarki, riktlinjer för vad man får jobba med på respektive nivå inom företaget, hur lönen ska utvecklas i förhållande till hur man presterar, vilka kläder man ska ha på arbetet, vilka typer av projekt som företaget ska åta sig och så vidare. Jag är övertygad om att den sortens företag och den anställning som jag haft där skulle passa många andra, men jag är ute efter något annat. Det har jag insett efter alla dessa månader och därför bestämde jag mig till slut för att göra något.

Förändringar är skrämmande. När man börjar högstadiet är man kanske lite orolig för hur det ska bli, hur det ska skilja sig från mellanstadiet och om niorna är hemska på riktigt eller bara stora. När man flyttar hemifrån, kanske börjar läsa på universitet eller skaffar sig sitt första jobb, då går man också med ett pirr i magen den första tiden. Nya miljöer, nya människor. Man släpper för ett ögonblick taget om den trygghet man byggt upp och försöker hitta något nytt att klamra sig fast vid. Man tar en risk - det gamla trygga sätts på spel i hopp om att man ska nå något ännu bättre. Och oftast går det ju bra.

Om man inte är beredd att då och då ta risker eller gå igenom obekväma situationer så är jag rätt säker på att man aldrig kommer att nå dit man vill. Vågar man inte gå fram till den där tjejen eller killen som man spanat på så kommer det inte bli någon dejt heller. Det är mycket enkelt att förstå men det är ändå så svårt när man står där och det verkligen gäller - att ta första steget eller att stå kvar där man har balans och vet vad som gäller.

Det man borde fråga sig själv när man tvekar inför att ta en sådan risk är: vad är det värsta som kan hända? Okej, går du fram till ditt span så kanske intresset inte är ömsesidigt och fikat du planerat blir aldrig av. Det är faktiskt det enda man riskerar i just den situationen. Och är det egentligen så farligt? Jämför sedan det med det bästa somkan hända - vilket väger tyngst? Är det värt att ta risken?

Precis så tänkte jag innan jag bestämde mig för att sluta på mitt jobb. Vad är mitt absoluta worst-case om jag säger upp mig? Kanske kommer jag inte på några smarta idéer, lyckas inte tjäna några pengar och får leva på sparpengarna för att kunna betala mat och hyra. I så fall blir jag tvungen att söka ett nytt jobb inom ett halvår ungefär. Skulle det vara så farligt? Nej, särskilt inte om man tänker på hur det skulle kunna se ut om jag faktiskt lyckades med några av mina planer. Är jag beredd att satsa ett halvår av mitt liv och den ekonomiska buffert jag byggt upp under mitt första jobb för att ha en chans att få göra något jag verkligen vill?

Definitivt.

När jag insåg att jag egentligen inte behövde satsa så mycket för att få göra ett försökatt uppfylla mina drömmar kunde jag äntligen sluta tveka och bara köra på istället. Uppsägningen var det första steget. Genom att ta det satte jag mig i en situation som jag bara kan komma ur genom att titta och tänka framåt, vilket var precis vad jag behövde.

Och här är jag nu, lättad och positiv - men självklart med det där pirret i magen som alltid kommer när man släppt taget om något tryggt för att nå något annat. Den här bloggen har jag tänkt använda för att berätta om min utmaning: att på ett eller annat sätt klara mig rent ekonomiskt utan att behöva vara anställd av någon annan, och att ha kul längs vägen. Jag har ingen aning om hur det kommer sluta, men jag tror att det kommer bli intressant oavsett. Lärorikt och utvecklande, fast hela tiden istället för bara ibland.

Följ gärna med mig! Kanske kan jag inspirera dig att göra något du länge tänkt på men aldrig vågat genomföra?