Att satsa lagom för att vinna allt
Affärstänkande och entreprenörskap i all ära, men ibland önskar jag att jag vore några år yngre i sinnet igen. Då var jag nämligen mycket mer kreativ och till viss mån företagsam. Inte på det sättet att jag startade upp en massa grejer som jag kunde tjäna pengar på, men jag tog oftare ett koncept från idé till verklighet – åtminstone som det känns när jag tänker tillbaka. Det är något jag verkligen skulle behöva ett par doser av idag.
Läs vidare »
Min kompis David nämnde häromdagen att han börjat med något slags program för träna upp sig till att klara av 100 armhävningar på rad. Lät galet. Sedan såg jag sajten i fråga i bakgrunden på en skärmdump som Peter lagt upp och blev nyfiken.
Själva konceptet är mycket enkelt: genom att följa ett särskilt träningsprogram ska vem som helst (typ) kunna klara av att göra just 100 armhävningar i sträck efter sex veckor. Man börjar med ett inledande maxtest och får sedan ett rekommenderat ”spår” beroende på resultatet. Jag gillar det – ett tydligt, mätbart mål inom en klar tidsram. Sajten som innehåller programmet är mycket enkel och helt okej överskådlig. Det finns även en funktion för att logga sina träningsomgångar så att man själv (och andra) kan se hur framstegen ser ut. Killarna som gjort sajten och tagit fram programmet har till och med skrivit en bok om det; kanske lite väl optimistiskt kanske, jag ser inte riktigt vilket värde som adderas genom bokformen, men kul idé.
Självklart har jag fastnat i det. Gjorde det inledande testet och fick sedan börja med tredje veckans program. Följ den rafflande utvecklingen på push ups logger! Eller varför inte utmana dig själv?
De senaste dagarna har jag känt mig allt mer rastlös och stressad, utan att egentligen kunna sätta fingret på vad exakt jag varit stressad över. I början av julledigheten kändes allt grymt bra och jag njöt i fulla drag av att komma upp till Luleå, sitta framför den sprakande brasan och läsa eller ta en lur. Bara slappna av. Men efter juldagen började den totala ledighetskänslan förstöras av en vag oro, och någonstans i bakhuvudet fanns en röst som verkade påminna mig om att jag borde jobba, få saker gjorda.
Jag hade planerat att arbeta lite under min Luleåvistelse (som varar några dagar in på det nya året). Datorn var laddad med (nästan) allt jag behövde och det fanns en ganska klar bild över mina prioriteringar och kommande deadlines. Jag hade en ny funktion att implementera till en publik webbsida och en lösningsbeskrivning för en integrationskomponent att skriva som de viktigaste punkterna. Goda förutsättningar. Eller?
Att programmera ihop den där grejen till webbsidan var inga problem. Jag gillar programmering, man får resultat direkt och kan se nyttan i det man gör växa fram med varje rad kod. Det visade sig dock att jag glömt bort att notera ett serverlösenord jag behövde, vilket stukade mig lite och förstörde det moment jag byggt upp under arbetet. Helt mitt eget fel, och helt onödigt att haka upp sig på förstås. Men icke desto mindre blev jag sittande, stirrande ut genom fönstret.
Medan jag väntade på inloggningsuppgifterna var det naturliga att börja skriva på integrationslösningsbeskrivningen (jättelångt ord), och det kändes fruktansvärt segt att ta tag i. Jag kom på mig själv med att istället läsa nyhetsflöden, chatta med kompisar och fundera på vilken TV mina föräldrar borde köpa som ersättning till sin nuvarande. Till slut förträngde jag helt min ursprungliga uppgift och gjorde andra saker ända fram till middagen. Stressen försvann inte bara för att jag fysiskt gjorde något annat.
Senare på kvällen insåg jag att jag inte skulle kunna slappna av förrän lösningsbeskrivningen var åtminstone påbörjad, så jag tvingade mig själv att öppna det tomma dokumentet och skriva de första meningarna. Efter hand gick det allt lättare och när jag stängde Word för kvällen hade jag skrivit omkring 1800 ord och kommit en bra bit på vägen. Och plötsligt kändes uppgiften inte alls så oöverstiglig som den gjort bara några timmar tidigare. Faktum är att jag när jag skriver detta blogginlägg inte känner samma stress längre. Tydligen var det just det där tomma textdokumentet som gäckade mig och hindrade mig från att slappna av. Visst, jag kommer fortsätta med det imorgon, men jag kommer också ta en långfika på stan och se till att få någon timme framför öppna spisen med Roberto Savianos ”Gomorra” (julklappsbok). Något säger mig att jag inte kommer vara lika rastlös eller ha samma dåliga samvete som tidigare idag.
Genom att observera mig själv i denna typ av situationer både nu och tidigare har jag kommit fram till något viktigt:
När du känner dig stressad är det helt avgörande att du tar reda på var skon klämmer. Även om du inte kan komma på någon exakt orsak till stressen ska du så snart som möjligt ta tag i den högst prioriterade uppgiften du har, särskilt om den känns svår och jobbig. Det är det enda sättet. Det där du ”borde göra” kommer att finnas kvar i bakhuvudet, medvetet eller omedvetet, och störa och stressa dig tills du fått det överstökat.
Men innan du misströstar, tänk på att det krävs mer ansträngning att flytta på en stillastående bil än att hålla den rullande när den väl börjat röra sig. Samma sak gäller nästan helt säkert för uppgiften du har framför dig. Det blir lättare när du kommit igång. Det är värt det.
Det är förstås precis detta som gör att jag också känner ett gnagande dåligt samvete över att jag inte på allvar börjat med Plugga smart-boken. Jag har visserligen en grov innehållsdisposition, men det är inte jättelångt ifrån ett tomt blad och där ligger det stora motståndet till att sätta igång. Att jag nu av helt andra anledningar var tvungen att skjuta fram mina författardeadlines en månad gör förstås inte saken bättre, men det är viktigt att jag inser att det inte är just den förändrade tidsplanen som jag lider av utan just den opåbörjade uppgiften i sig.
Under de senaste veckorna har jag läst boken ”The 4-Hour Workweek” (4HWW) av Timothy Ferriss. Den ämnar i stora drag att vara en manual till hur man går från att vara en arbetande Svensson till att resa jorden runt och leva som en rockstjärna, utan något krav på att vara rik. Boken har sålt bra, kan man ana.
Målgruppen är personer som antingen jobbar som anställda och trivs med själva arbetet men önskar att de hade mer tid till annat än jobbet, samt sådana som driver ett eget företag med föreställningen att det inte kan fungera utan dem.
Ferriss grundidé bygger på fyra steg:
Det låter som en utopi men Ferriss hävdar att vem som helst kan klara av det, bara man vågar satsa. Och just detta att våga är något som tidigt tas upp som en viktig sak att vänja sig vid. Många av kapitlen avslutas med en ”comfort challenge” som går ut på att utmana sig själv att göra något som känns obekvämt. Jag testade en av dem – att titta främmande människor i ögonen lite för länge (föreställ er detta i Stockholms tunnelbana där normen är att hitta något dött föremål att fästa blicken på så att ingen tror att man faktiskt är intresserad av andra människor) – och det var till en början riktigt jobbigt. Men när jag väl ”vann” genom att den andra personen tittade bort så var det en grym känsla! Trivialt kan tyckas, men jag tror att det är just detta som Ferriss försöker illustrera genom alla de små utmaningar han föreslår. Våga göra något som initialt känns obehagligt och du kommer att uppnå (eller ha chans att uppnå) något som är mer tillfredsställande än det du har idag.
Boken i sig känns mycket välskriven och är strukturerad på ett logiskt sätt som passar det guideartade formatet. Ferriss skriver väldigt säljande och får det mesta att verka enkelt – kanske lite för enkelt i vissa fall. Men framförallt är den fylld av en optimism och ett kontroversiellt tänkande som om inte annat är annorlunda och uppfriskande. 4HWW är inte en handbok i hur man hittar den perfekta affärsidén eller hur man blir rik utan att arbeta. Däremot har den en hel del konkreta tips på hur man kan förändra sin nuvarande situation för att komma närmare ett liv där man har utrymme att förverkliga sina drömmar.
Oavsett om man tror sig vara den våghalsiga typen eller inte så kan jag personligen rekommendera boken – jag tyckte att den var mycket inspirerande, intressant och rolig. Jag vet inte om jag själv kommer att tillämpa de riktlinjer som Ferriss ritar upp fullt ut, men jag har fått en del nya infallsvinklar och det tycker jag är värt väldigt mycket.
