Utmaningen

Det är vedertaget att multiprojekt, alltså hanterandet av flera parallella projekt, är något svårt och ofta suboptimalt. Suboptimalt på det sättet att om man inte kan få projekten att samverka på ett positivt sätt mellan varandra och på det sättet erhålla synergieffekter så finns det i princip bara nackdelar. Projekten konkurrerar med varandra om resurser och en genomtänkt, kommunicerad realtidsprioritering blir extremt viktig. Den generella riktlinjen gällande multiprojekt är något i stil med ”undvik om ni inte vet exakt vad ni gör”.

Det finns förstås många företag som har grym koll på vad de gör och som byggt upp hela sitt erbjudande kring multiprojekt. Bilindustrin med japanerna i spetsen är något av förebilder, och utgår från centralt utvecklade ”plattformar” som de sedan bygger vidare många olika produkter på. Inom TV-spelsindustrin jobbar många företag på liknande sätt genom att utveckla en ”motor” som flera speltitlar kan använda sig av. Flera projekt hjälps åt att bära kostnaderna för gemensamma komponenter och nya projekt får direkt en flygande start genom att slippa börja från noll. Jag har skrivit ett exjobb inom just detta, det är intressanta grejer.

Jag inser att jag själv numera jobbar i en multiprojektmiljö. Och jag vet inte exakt vad jag sysslar med, så egentligen borde jag väl försöka låta bli…men det kommer jag inte att göra. Det är nämligen så att många av de böcker som berättar om komplexiteten i multiprojekt utgår från ett lönsamhetsperspektiv, och ser man det så så är kanske det jag gör inte något skolboksexempel på effektiv projekthantering. Men om jag hade velat maximera min lönsamhet så hade jag jobbat kvar som anställd. Jag vill ha en vardag och ett arbetsliv som präglas av variation och olika typer av utmaningar. Lönsamheten kanske kommer efter hand, vad vet jag, men omväxlingen finns redan nu.

Just nu jobbar jag på de här grejerna:

• Underkonsultuppdrag inom .NET-utveckling.
• Konsult/förvaltningsuppdrag inom webbutveckling.
• Bokprojektet ”Plugga smart”.
• Utveckling av en onlinetjänst för privatekonomi (mer info om detta längre fram).

Det roliga med att ha flera ganska olika projekt parallellt i kombination med möjligheten att helt disponera sin tid är att det nästan alltid finns något roligt att jobba på. Har jag en bra dag skriver jag lite på boken, men om jag saknar inspiration kan jag alltid labba lite med ASP.NET MVC, ringa en kund och diskutera webbstrategi eller klura på ett integrationsproblem. Så på det sättet tror jag att parallellismen i själva verket ökar min effektivitet, och det ökar definitivt arbetsglädjen. 

Sedan är det naturligtvis fortfarande viktigt att kunna prioritera i sin lilla ”projektportfölj”, särskilt om man är egenföretagare som jag. Innan man börjar lägga tid på en ny idé kan det vara bra att ställa några enkla frågor till sig själv, typ:

• Finns det redan nu en första kund?
• Hur stor är lönsamhetspotentialen för projektet?
• Hur sannolikt är det att jag verkligen slutför det här projektet?
• Om jag slutför det, kommer jag ha tid att förvalta det?
• Startar jag det här nya bara för att slippa undan ett halvfärdigt projekt som jag lite tappat lusten för att jobba med?
• Har jag råd att jobba med detta nu? Hur ser balansen ut mellan långsiktiga projekt och direkt inkomstbringande?

Exempelvis skulle jag verkligen vilja designa och implementera en helt egen bloggmotor i ASP.NET MVC. Jag tror att det skulle vara riktigt kul och lärorikt, och kanske skulle det kunna bli till  nytta för andra. Men borde jag börja med det nu? Min bok är inte klar än på några månader och kommer kanske aldrig bli någon kassasuccé – den går alltså inte att räkna med som en inkomstkälla. Privatekonomitjänsten har en stor potential, men ligger med mina mått mätt långt fram i tiden. Drar inte in några pengar. Direkta inkomster kommer istället helt från mina konsultuppdrag, dock inga oändliga rikedomar.

Om jag skriver en bloggmotor så kommer den troligen inte dra in några pengar alls (finns ingen affärsidé, bara ett intresse). Att reservera ännu en tårtbit av min produktiva tid åt ett rent ickekommersiellt projekt verkar alltså inte vara det bästa just nu. Jag borde istället fokusera på att bibehålla konsultandent på den nuvarande nivån (eller öka något) och på att faktiskt driva de mer långsiktiga projekten framåt, så att de kommer närmare att börja bringa någon form av inkomst.

Typ så skulle ett konkret exempel på resonemang kring en enmansprojektportfölj kunna se ut. Jag är definitivt inget Toyota, men jag kan tänka rationellt och det kommer man ganska långt med.

Sedan i våras har jag haft ett Kaupthing-Edge-sparkonto som jag använt för min ekonomiska buffert. Att jag valde just Kaupthing baserades på att de hade (och, i skrivande stund, har) den bästa sparräntan för obundet sparande, en smidig Internetbank och omfattas av den statliga insättningsgarantin. Nu när den globala ”finanskrisen” härjar för fullt verkar Island ligga lite risigt till, och eftersom Kaupthing är isländskt känner jag att det är läge att sprida riskerna.

Jag är faktiskt inte särskilt orolig för att världen ska gå under eller att mina pengar ska försvinna i tomma intet, men även om bufferten är försäkrad av staten kan det ta tid att få tillbaka den vid ett eventuellt bankhaveri. Och detta skulle kunna bli ett problem för mig om vi antar att lågkonjunkturen slår till med full kraft och lämnar mig inkomstlös under några månader.

Jag är även kund i både Swedbank och ICA-banken, och har därför valt att omfördela min buffert enligt nedan:

• 20% får vara kvar på mitt Kaupthing-Edge-konto (5,85% ränta)
• 35% läggs på mitt ICA-sparkonto (4,30% ränta)
• 45% hamnar på mitt e-sparkonto hos Swedbank (4,10% ränta)

Det ligger inget jättevetenskapligt bakom denna fördelning, men jag känner spontant att både Swedbank och ICA-banken är stabilare än Kaupthing i dagsläget. Swedbank har visserligen sämst ränta av de tre, men i och med att mitt företagskonto finns hos Swedbank är det väldigt smidigt att göra överföringar däremellan, så jag kommer ha det som huvudkonto.

Så får det bli, tills jag kommer på något bättre!

Uppdatering: Det verkar som att det var ett bra drag att flytta ut lite tillgångar från Kaupthing-kontot. Idag börsstoppades nämligen Kaupthings aktie, vilket i sin tur beror på ”osäkerhet” gällande aktiens värdering.

Uppdatering: Det hela verkar sluta lyckligt för alla Kaupthing-Edge-kunder; i ett e-postutskick meddelas att i och med att Kaupthing Bank tagits över av den isländska staten så avslutas samtliga Edge-konton och insatta pengar inklusive upplupen ränta betalas ut till kontoinnehavarna.

I och med att jag sade upp mig från min anställning den 1 september kommer min sista arbetsdag att vara den 30 november. Jag har alltså tre månader på mig att spara ihop lite extra slantar och fundera på hur jag ska skaffa pengar till räkningarna.

Räkningarna ja…det är faktiskt en bra utgångspunkt att börja med att kartlägga sina kostnader, så att man vet vilket lass det är man har att dra. Redan för något år sedan satte jag mig ned och försökte identifiera vilka fasta utgifter jag hade, adderat med en uppskattning av de rörliga. Jag har för mig att jag kom fram till att jag då lade ut omkring 14.000 kr i månaden. I detta ingick hyra, ränta och amorteringar, CSN-återbetalningar, mat, telefon, el, nöjen och så vidare. Allt.

Vad betyder då detta? Jo, vet jag vad mina kostnader ligger på så kan jag tänka baklänges när det gäller vilka inkomster jag behöver ha. Låt oss säga 15.000 kr, det känns som ett jämnt och fint tal, och det är bättre att räkna för högt än för lågt när det gäller förväntade utgifter. Jag måste alltså tjäna 15.000 kr efter skatt för att ligga på plus/minus noll. Allt utöver det är en bonus och allt under det är en förlust (och inte något som är hållbart i längden).

Jag har en enskild firma som jag planerar att använda som plattform för mina affärsexperiment. I en sådan betalar man något som kallas för egenavgifter, vilket i stora drag motsvarar de arbetsgivaravgifter och liknande som ens arbetsgivare betalar då man är anställd. Tillsammans med den vanliga inkomstskatten får man räkna med att ungefär hälften av det firman drar in går till skatter och avgifter. Detta är förstås en grov uppskattning, men den funkar okej och är lätt att huvudräkna med.

Utgår man från denna modell så inser man snabbt att jag behöver fakturera för minst 30.000 kr i månaden för att kunna ta ut 15.000 kr till mina privata räkningar. Då har jag inte inkluderat de eventuella omkostnader som firman kommer att ha i verksamheten, vilket är medvetet – jag har tänkt försöka hålla dem till ett försumbart minimum, åtminstone till en början.

Ett stort IT-konsultföretag tar ofta omkring 1.000 kr per timme. Jag kommer säkert sälja en del timmar, men jag kommer inte kunna ta ut en sådan taxa – det vill jag inte heller. Låt oss säga att kostnaden per timme för att anlita mig skulle vara 600 kr. Det är inte orimligt. För att få ihop till 30.000 kr behöver jag då fakturera 50 timmar per månad.

50 timmar, en dryg arbetsvecka, kan verka lite, och i absoluta tal är det ju det – de flesta av oss jobbar ju minst 160 timmar i månaden – men när man är själv måste man ju hitta någon att sälja de här timmarna till också. Det är nog lätt att glömma bort; hittar man ett uppdrag som tar 100 % av ens tid så tar man det gärna eftersom man då har fixat månadens inkomst, men det man egentligen borde göra är att reservera några dagar åt att planera inför kommande månad(er) och skaffa nya uppdrag. Jag tror att jag själv är dålig på det där. Även om jag gillar att göra upp planer och klura (jag kommer säkert dela med mig av ett och annat kalkylblad framöver) så är jag ingen säljare.

På lång sikt vill jag komma bort från att konsulta, eller åtminstone minimera det. Jag skulle vilja jobba med egna produkter och genom koncentrerade punktinsatser skapa affärer som sedan pågår under en längre tid. Men nu har jag ju inte ens börjat, så jag får snällt starta med sådant som kan ge återbetalning direkt. Räkningarna väntar inte…