Utmaningen

När jag startade den här bloggen var syftet att beskriva min väg från anställd till egen företagare och berätta om hur jag klarade mig på egen hand. Nu har det gått snart ett och ett halvt år sedan jag tog steget, och uppenbarligen håller jag mig flytande fortfarande. Jag trivs på det stora hela bra men ser förstås många möjligheter till utveckling av min karriär – förhoppningsvis inom något entreprenöriellt spår.

Jag ser det som att jag klarat första steget av min utmaning och just nu funderar jag på hur jag ska gå vidare och vad jag ska lägga min energi på tills det är dags för nästa kliv. Det har varit glest mellan blogginläggen på senaste, och jag tror att det är lika bra att jag bestämmer mig för att låta Utmaningen vila tills vidare. Det kan hända att jag skriver något enstaka inlägg här eller där, men sannolikt kommer jag att lägga min energi på annat framöver.

Jag vill tacka alla som har läst och kommenterat mina små artiklar, det har varit jättekul att få respons och feedback. Jag hoppas att jag kunnat bidra med inspiration och kanske en och annan idé.

Läs gärna min personliga blogg (http://blogg.fjeldstad.se), följ mig på Twitter (http://twitter.com/Hihaj) och håll koll på vad mitt företag Fjeldstad Medieteknik har för sig (http://www.fjeldstadmedieteknik.se och http://twitter.com/FjeldstadMT).

Ha det fint och lycka till med era egna utmaningar!

Jag har varit krasslig i helgen med feber och grejer, så idag skonar jag mina kunder genom att vara hemma och kurera mig. Det är faktiskt första sjukdagen (vad jag kan minnas) sedan jag började köra eget på heltid, och det känns ganska konstigt. Jag menar, jag har skickat mail till berörda personer och talat om att jag inte kommer in idag eftersom jag inte är frisk, men nu när jag sitter nerbäddad i soffan känns det ändå lite som att skolka.

Jag var inte borta särskilt många dagar under min förra anställning, men ett par stycken blev det ändå. Jag hade då ingen möjlighet att jobba hemifrån eftersom kunden tillhandahöll datorer och inte tillät några konsulter att koppla upp sina egna via VPN eller liknande. Med andra ord gick sjukdagarna i princip ut på att…tja…vara sjuk. Och jag hade aldrig dåligt samvete för det – jag visste ju att det skulle göra mångdubbelt mycket större skada om jag smittade folk på kontoret.

Samma sak borde ju gälla nu. Kanske är det för liten skillnad mellan att vara hemma med feber och att jobba hemifrån? Det är en dum grej, jag har ingen särskild rutin som gör att jag kommer in i ”jobb-mode” när jag är hemma, så gränsen är ganska flytande. Jag vet att vissa typ sätter på sig skjorta och slips eller helt enkelt har en separat del av bostaden som markerar att ”nu är jag på jobbet”, men jag har inte kommit på något sådant som passar mig.

Det kliar i fingrarna, eller kanske i huvudet…jag känner att jag borde utnyttja den här ”bonusdagen” till något riktigt vettigt som jag inte hinner annars, men samtidigt känns kroppen (och knoppen) rätt slö. Jag tror jag nöjer mig med den här ganska blygsamma att-göra-listan, tills vidare:

• Skriva ett blogginlägg (check!).
• Skissa upp en outline för en manual jag ska skriva till en integrationskomponent jag utvecklat åt en kund.
• Läsa (minst) ett kapitel i min nya LINQ-bok.

Bara av att skriva ner de här punkterna känner jag att stressen släpper – och ersätts av en lust att faktiskt ta tag i dem och få kryssa av dem.

(Sedan blir det kanske lite Playstation 3 också – jag har redan hunnit ladda ner och spela demoversionerna av Savage Moon samt Uncharted…)

När man startar en egen firma bör man inte börja med att skaffa sig en massa flashiga prylar och profilkläder direkt, det är lätt att förstå. Men visitkort är faktiskt väldigt bra att ha. Bara under december så vet jag åtminstone ett tillfälle då jag hade velat ha ett, och då rörde jag mig inte utanför lägenheten så värst många gånger. Hursomhelst, jag fick ett presentkort på en visitkortsuppsättning av min kära flickvän i födelsedagspresent och ägnade någon dag åt att yxa ihop en design. Och idag kom de på posten! Trycket blev riktigt bra, bättre än jag trodde.

Allt som allt är mina kort kanske inget som Patrick Bateman skulle vilja kopiera direkt, men jag är nöjd.

De senaste dagarna har jag känt mig allt mer rastlös och stressad, utan att egentligen kunna sätta fingret på vad exakt jag varit stressad över. I början av julledigheten kändes allt grymt bra och jag njöt i fulla drag av att komma upp till Luleå, sitta framför den sprakande brasan och läsa eller ta en lur. Bara slappna av. Men efter juldagen började den totala ledighetskänslan förstöras av en vag oro, och någonstans i bakhuvudet fanns en röst som verkade påminna mig om att jag borde jobba, få saker gjorda.

Jag hade planerat att arbeta lite under min Luleåvistelse (som varar några dagar in på det nya året). Datorn var laddad med (nästan) allt jag behövde och det fanns en ganska klar bild över mina prioriteringar och kommande deadlines. Jag hade en ny funktion att implementera till en publik webbsida och en lösningsbeskrivning för en integrationskomponent att skriva som de viktigaste punkterna. Goda förutsättningar. Eller?

Att programmera ihop den där grejen till webbsidan var inga problem. Jag gillar programmering, man får resultat direkt och kan se nyttan i det man gör växa fram med varje rad kod. Det visade sig dock att jag glömt bort att notera ett serverlösenord jag behövde, vilket stukade mig lite och förstörde det moment jag byggt upp under arbetet. Helt mitt eget fel, och helt onödigt att haka upp sig på förstås. Men icke desto mindre blev jag sittande, stirrande ut genom fönstret.

Medan jag väntade på inloggningsuppgifterna var det naturliga att börja skriva på integrationslösningsbeskrivningen (jättelångt ord), och det kändes fruktansvärt segt att ta tag i. Jag kom på mig själv med att istället läsa nyhetsflöden, chatta med kompisar och fundera på vilken TV mina föräldrar borde köpa som ersättning till sin nuvarande. Till slut förträngde jag helt min ursprungliga uppgift och gjorde andra saker ända fram till middagen. Stressen försvann inte bara för att jag fysiskt gjorde något annat.

Senare på kvällen insåg jag att jag inte skulle kunna slappna av förrän lösningsbeskrivningen var åtminstone påbörjad, så jag tvingade mig själv att öppna det tomma dokumentet och skriva de första meningarna. Efter hand gick det allt lättare och när jag stängde Word för kvällen hade jag skrivit omkring 1800 ord och kommit en bra bit på vägen. Och plötsligt kändes uppgiften inte alls så oöverstiglig som den gjort bara några timmar tidigare. Faktum är att jag när jag skriver detta blogginlägg inte känner samma stress längre. Tydligen var det just det där tomma textdokumentet som gäckade mig och hindrade mig från att slappna av. Visst, jag kommer fortsätta med det imorgon, men jag kommer också ta en långfika på stan och se till att få någon timme framför öppna spisen med Roberto Savianos ”Gomorra” (julklappsbok). Något säger mig att jag inte kommer vara lika rastlös eller ha samma dåliga samvete som tidigare idag.

Genom att observera mig själv i denna typ av situationer både nu och tidigare har jag kommit fram till något viktigt:

När du känner dig stressad är det helt avgörande att du tar reda på var skon klämmer. Även om du inte kan komma på någon exakt orsak till stressen ska du så snart som möjligt ta tag i den högst prioriterade uppgiften du har, särskilt om den känns svår och jobbig. Det är det enda sättet. Det där du ”borde göra” kommer att finnas kvar i bakhuvudet, medvetet eller omedvetet, och störa och stressa dig tills du fått det överstökat.

Men innan du misströstar, tänk på att det krävs mer ansträngning att flytta på en stillastående bil än att hålla den rullande när den väl börjat röra sig. Samma sak gäller nästan helt säkert för uppgiften du har framför dig. Det blir lättare när du kommit igång. Det är värt det.

Det är förstås precis detta som gör att jag också känner ett gnagande dåligt samvete över att jag inte på allvar börjat med Plugga smart-boken. Jag har visserligen en grov innehållsdisposition, men det är inte jättelångt ifrån ett tomt blad och där ligger det stora motståndet till att sätta igång. Att jag nu av helt andra anledningar var tvungen att skjuta fram mina författardeadlines en månad gör förstås inte saken bättre, men det är viktigt att jag inser att det inte är just den förändrade tidsplanen som jag lider av utan just den opåbörjade uppgiften i sig.

Nu är det näst sista november vilket betyder att imorgon är min sista dag som formellt anställd för ett tag framöver. I praktiken slutade jag förstås redan igår (fredag) – datorn, telefonen och mitt fina no-limit-kreditkort är inlämnade, jag har sagt hej-och-vi-hörs till mina jobbarkompisar och till några små delar av Systembolaget där jag suttit de senaste två åren. I torsdags hade jag äran att sumobrottas mot hela teamet (och några till) för att sedan avsluta med julbord på en restaurang på Djurgården. Mycket trevligt.

När man kommer direkt från universitetslivet till en arbetsplats där det ställs höga krav och där man hela tiden representerar sin arbetsgivare inför en kund genomgår man en viss omställning. Och det är en miljö där man snabbt lär sig hur saker fungerar, vad som menas med professionalitet och hur det man preseterar mäts mot olika kriterier. Var man ska lägga krutet för att så många som möljligt ska få ut så mycket det går. Jag vet att jag utvecklats mycket och det jag pysslat med har för det mesta varit roligt. Det jag kommer sakna mest är dock arbetskamraterna, förstås. Dels eftersom det är ett riktigt skönt gäng, men även på grund av att jag inte kommer ha några sådana alls från och med nu – åtminstone inte i den traditionella meningen. Det kommer bli annorlunda.

Utan mina erfarenheter från tiden som gått sedan jag blev färdig ingenjör hade jag nog inte tagit steget till att prova driva eget på heltid. Förhoppningsvis kommer jag kunna utnyttja det jag lärt mig för att åstadkomma grymma grejer, det är planen i alla fall. Exakt vad det är jag kommer ta mig för återstår att se. Jag har några saker att pilla med i december tror jag, men utöver det är det öppet. På något sätt tror jag att det kommer lösa sig allt eftersom, finanskris eller ej.

Just detta att jag inte kommer sätta mig på pendeln vid 0730-tiden på måndag känns väldigt främmande. Nu gäller det för mig att bygga upp ett moment så att jag inte fastnar i min egen litenhet i förhållande till den stora världen. Men jag känner mig hoppfull, och även om jag har något av en nostalgisk ådra så tycker jag att det ska bli genuint roligt att testa något helt nytt, få lite omväxling och annorlunda utmaningar att ta tag i. Sedan börjar en av mina absoluta favoritperioder av året nu – att sitta inne och skriva kod med en kopp rykande varm lättglögg nära till hands när det blåser (och i bästa fall snöar) utanför fönstret, det känns inte helt fel!