Mitt bästa stresshanteringstips: tag tjuren vid hornen

Publicerat 2008-12-29

De senaste dagarna har jag känt mig allt mer rastlös och stressad, utan att egentligen kunna sätta fingret på vad exakt jag varit stressad över. I början av julledigheten kändes allt grymt bra och jag njöt i fulla drag av att komma upp till Luleå, sitta framför den sprakande brasan och läsa eller ta en lur. Bara slappna av. Men efter juldagen började den totala ledighetskänslan förstöras av en vag oro, och någonstans i bakhuvudet fanns en röst som verkade påminna mig om att jag borde jobba, få saker gjorda.

Jag hade planerat att arbeta lite under min Luleåvistelse (som varar några dagar in på det nya året). Datorn var laddad med (nästan) allt jag behövde och det fanns en ganska klar bild över mina prioriteringar och kommande deadlines. Jag hade en ny funktion att implementera till en publik webbsida och en lösningsbeskrivning för en integrationskomponent att skriva som de viktigaste punkterna. Goda förutsättningar. Eller?

Att programmera ihop den där grejen till webbsidan var inga problem. Jag gillar programmering, man får resultat direkt och kan se nyttan i det man gör växa fram med varje rad kod. Det visade sig dock att jag glömt bort att notera ett serverlösenord jag behövde, vilket stukade mig lite och förstörde det moment jag byggt upp under arbetet. Helt mitt eget fel, och helt onödigt att haka upp sig på förstås. Men icke desto mindre blev jag sittande, stirrande ut genom fönstret.

Medan jag väntade på inloggningsuppgifterna var det naturliga att börja skriva på integrationslösningsbeskrivningen (jättelångt ord), och det kändes fruktansvärt segt att ta tag i. Jag kom på mig själv med att istället läsa nyhetsflöden, chatta med kompisar och fundera på vilken TV mina föräldrar borde köpa som ersättning till sin nuvarande. Till slut förträngde jag helt min ursprungliga uppgift och gjorde andra saker ända fram till middagen. Stressen försvann inte bara för att jag fysiskt gjorde något annat.

Senare på kvällen insåg jag att jag inte skulle kunna slappna av förrän lösningsbeskrivningen var åtminstone påbörjad, så jag tvingade mig själv att öppna det tomma dokumentet och skriva de första meningarna. Efter hand gick det allt lättare och när jag stängde Word för kvällen hade jag skrivit omkring 1800 ord och kommit en bra bit på vägen. Och plötsligt kändes uppgiften inte alls så oöverstiglig som den gjort bara några timmar tidigare. Faktum är att jag när jag skriver detta blogginlägg inte känner samma stress längre. Tydligen var det just det där tomma textdokumentet som gäckade mig och hindrade mig från att slappna av. Visst, jag kommer fortsätta med det imorgon, men jag kommer också ta en långfika på stan och se till att få någon timme framför öppna spisen med Roberto Savianos “Gomorra” (julklappsbok). Något säger mig att jag inte kommer vara lika rastlös eller ha samma dåliga samvete som tidigare idag.

Genom att observera mig själv i denna typ av situationer både nu och tidigare har jag kommit fram till något viktigt:

REXML could not parse this XML/HTML: 
<blockquote>När du känner dig stressad är det helt avgörande att du <strong>tar reda på var skon klämmer</strong><em>.</em> Även om du inte kan komma på någon exakt orsak till stressen ska du så snart som möjligt ta tag i den högst prioriterade uppgiften du har, <strong>särskilt</strong><em> </em>om den känns svår och jobbig. Det är det enda sättet. Det där du "borde göra" kommer att finnas kvar i bakhuvudet, medvetet eller omedvetet, och störa och stressa dig tills du fått det överstökat.

Men innan du misströstar, tänk på att det krävs mer ansträngning att flytta på en stillastående bil än att hålla den rullande när den väl börjat röra sig. Samma sak gäller nästan helt säkert för uppgiften du har framför dig. Det blir lättare när du kommit igång. Det är värt det.</blockquote> Det är förstås precis detta som gör att jag också känner ett gnagande dåligt samvete över att jag inte på allvar börjat med Plugga smart-boken. Jag har visserligen en grov innehållsdisposition, men det är inte jättelångt ifrån ett tomt blad och där ligger det stora motståndet till att sätta igång. Att jag nu av helt andra anledningar var tvungen att skjuta fram mina författardeadlines en månad gör förstås inte saken bättre, men det är viktigt att jag inser att det inte är just den förändrade tidsplanen som jag lider av utan just den opåbörjade uppgiften i sig.

comments powered by Disqus