Utmaningen

De senaste dagarna har jag känt mig allt mer rastlös och stressad, utan att egentligen kunna sätta fingret på vad exakt jag varit stressad över. I början av julledigheten kändes allt grymt bra och jag njöt i fulla drag av att komma upp till Luleå, sitta framför den sprakande brasan och läsa eller ta en lur. Bara slappna av. Men efter juldagen började den totala ledighetskänslan förstöras av en vag oro, och någonstans i bakhuvudet fanns en röst som verkade påminna mig om att jag borde jobba, få saker gjorda.

Jag hade planerat att arbeta lite under min Luleåvistelse (som varar några dagar in på det nya året). Datorn var laddad med (nästan) allt jag behövde och det fanns en ganska klar bild över mina prioriteringar och kommande deadlines. Jag hade en ny funktion att implementera till en publik webbsida och en lösningsbeskrivning för en integrationskomponent att skriva som de viktigaste punkterna. Goda förutsättningar. Eller?

Att programmera ihop den där grejen till webbsidan var inga problem. Jag gillar programmering, man får resultat direkt och kan se nyttan i det man gör växa fram med varje rad kod. Det visade sig dock att jag glömt bort att notera ett serverlösenord jag behövde, vilket stukade mig lite och förstörde det moment jag byggt upp under arbetet. Helt mitt eget fel, och helt onödigt att haka upp sig på förstås. Men icke desto mindre blev jag sittande, stirrande ut genom fönstret.

Medan jag väntade på inloggningsuppgifterna var det naturliga att börja skriva på integrationslösningsbeskrivningen (jättelångt ord), och det kändes fruktansvärt segt att ta tag i. Jag kom på mig själv med att istället läsa nyhetsflöden, chatta med kompisar och fundera på vilken TV mina föräldrar borde köpa som ersättning till sin nuvarande. Till slut förträngde jag helt min ursprungliga uppgift och gjorde andra saker ända fram till middagen. Stressen försvann inte bara för att jag fysiskt gjorde något annat.

Senare på kvällen insåg jag att jag inte skulle kunna slappna av förrän lösningsbeskrivningen var åtminstone påbörjad, så jag tvingade mig själv att öppna det tomma dokumentet och skriva de första meningarna. Efter hand gick det allt lättare och när jag stängde Word för kvällen hade jag skrivit omkring 1800 ord och kommit en bra bit på vägen. Och plötsligt kändes uppgiften inte alls så oöverstiglig som den gjort bara några timmar tidigare. Faktum är att jag när jag skriver detta blogginlägg inte känner samma stress längre. Tydligen var det just det där tomma textdokumentet som gäckade mig och hindrade mig från att slappna av. Visst, jag kommer fortsätta med det imorgon, men jag kommer också ta en långfika på stan och se till att få någon timme framför öppna spisen med Roberto Savianos ”Gomorra” (julklappsbok). Något säger mig att jag inte kommer vara lika rastlös eller ha samma dåliga samvete som tidigare idag.

Genom att observera mig själv i denna typ av situationer både nu och tidigare har jag kommit fram till något viktigt:

När du känner dig stressad är det helt avgörande att du tar reda på var skon klämmer. Även om du inte kan komma på någon exakt orsak till stressen ska du så snart som möjligt ta tag i den högst prioriterade uppgiften du har, särskilt om den känns svår och jobbig. Det är det enda sättet. Det där du ”borde göra” kommer att finnas kvar i bakhuvudet, medvetet eller omedvetet, och störa och stressa dig tills du fått det överstökat.

Men innan du misströstar, tänk på att det krävs mer ansträngning att flytta på en stillastående bil än att hålla den rullande när den väl börjat röra sig. Samma sak gäller nästan helt säkert för uppgiften du har framför dig. Det blir lättare när du kommit igång. Det är värt det.

Det är förstås precis detta som gör att jag också känner ett gnagande dåligt samvete över att jag inte på allvar börjat med Plugga smart-boken. Jag har visserligen en grov innehållsdisposition, men det är inte jättelångt ifrån ett tomt blad och där ligger det stora motståndet till att sätta igång. Att jag nu av helt andra anledningar var tvungen att skjuta fram mina författardeadlines en månad gör förstås inte saken bättre, men det är viktigt att jag inser att det inte är just den förändrade tidsplanen som jag lider av utan just den opåbörjade uppgiften i sig.

Det svåraste med att skriva den här boken är inspirationen, helt klart. Jag har inga problem att formulera mig, att strukturera, layouta eller klura på marknadsföring, men att skriva då jag inte riktigt har lust fungerar bara inte. Med andra ord är jag inte som Robert Jordan var, som då han arbetade på sin fantasyserie satt och skrev i sin författarstuga varje vardag 8-17.

Samtidigt tror jag att inspirationen är kopplad till mycket annat än bara vilken typ av dag det är. Optimism, till exempel. Jag känner mig väldigt mycket mer sugen att ta tag i mina projekt (inklusive boken) då jag känner att saker och ting går framåt, att jag är nöjd med tillvaron och att allt kommer att lösa sig efter hand. Skillnaden mellan bokskrivandet och mina mer tekniska sidoprojekt är att programmering kan jag sitta med även då jag känner mig neutral eller rent av less – om inte annat för att det är skönt att efteråt känna att jag gjort någonting. Men allt jag skriver när jag inte är inspirerad blir bara dåligt. Undrar om det är så för alla riktiga författare också, eller om det är något som man blir bättre på med övning?

Något kort om tidsplanen:

• Jag sa tidigare att jag skulle ha färdigställt en outline med innehåll i punktform för varje kapitel till den 11 december. Det fixade jag.
• Första utkastet för hela boken skulle vara klart tills den 16 januari. Denna deadline kommer jag dock att flytta fram ungefär en månad, till den 13 februari, eftersom jag har lite mycket att göra med ett underkonsultuppdrag i januari (något jag inte visste om när jag gjorde den första planeringen).
• Av samma anledning flyttas deadline för andra utkastet fram till den 27 februari…
• …och releasen planeras därmed den 31 mars.

Jag gillar verkligen inte att flytta fram deadlines på det här sättet. Men faktum är att detta inte är ett misslyckande utan en anpassning efter nya förutsättningar, och då är det bättre att agera genom att justera målen så tidigt som möjligt än att chansa och vänta till senare. Plus att jag har känt mig stressad några dagar nu just för att jag haft i bakhuvudet att jag kommer få svårt att hinna få färdigt första utkastet i tid, och den stressen försvann i samma stund som jag bestämde mig för att skjuta på måldatumen.

(Här har vi för övrigt ett konkret exempel på vanlig problematik i en multiprojektmiljö. Det var inte bokprojektets fel att jag var tvungen att flytta fram mina deadlines utan ett högre prioriterat parallellt projekt dök upp och fick gå före i konkurrensen om min tid. Inget konstigt. Det är lika bra att jag vänjer mig, för det är så här jag vill jobba.)

Det är vedertaget att multiprojekt, alltså hanterandet av flera parallella projekt, är något svårt och ofta suboptimalt. Suboptimalt på det sättet att om man inte kan få projekten att samverka på ett positivt sätt mellan varandra och på det sättet erhålla synergieffekter så finns det i princip bara nackdelar. Projekten konkurrerar med varandra om resurser och en genomtänkt, kommunicerad realtidsprioritering blir extremt viktig. Den generella riktlinjen gällande multiprojekt är något i stil med ”undvik om ni inte vet exakt vad ni gör”.

Det finns förstås många företag som har grym koll på vad de gör och som byggt upp hela sitt erbjudande kring multiprojekt. Bilindustrin med japanerna i spetsen är något av förebilder, och utgår från centralt utvecklade ”plattformar” som de sedan bygger vidare många olika produkter på. Inom TV-spelsindustrin jobbar många företag på liknande sätt genom att utveckla en ”motor” som flera speltitlar kan använda sig av. Flera projekt hjälps åt att bära kostnaderna för gemensamma komponenter och nya projekt får direkt en flygande start genom att slippa börja från noll. Jag har skrivit ett exjobb inom just detta, det är intressanta grejer.

Jag inser att jag själv numera jobbar i en multiprojektmiljö. Och jag vet inte exakt vad jag sysslar med, så egentligen borde jag väl försöka låta bli…men det kommer jag inte att göra. Det är nämligen så att många av de böcker som berättar om komplexiteten i multiprojekt utgår från ett lönsamhetsperspektiv, och ser man det så så är kanske det jag gör inte något skolboksexempel på effektiv projekthantering. Men om jag hade velat maximera min lönsamhet så hade jag jobbat kvar som anställd. Jag vill ha en vardag och ett arbetsliv som präglas av variation och olika typer av utmaningar. Lönsamheten kanske kommer efter hand, vad vet jag, men omväxlingen finns redan nu.

Just nu jobbar jag på de här grejerna:

• Underkonsultuppdrag inom .NET-utveckling.
• Konsult/förvaltningsuppdrag inom webbutveckling.
• Bokprojektet ”Plugga smart”.
• Utveckling av en onlinetjänst för privatekonomi (mer info om detta längre fram).

Det roliga med att ha flera ganska olika projekt parallellt i kombination med möjligheten att helt disponera sin tid är att det nästan alltid finns något roligt att jobba på. Har jag en bra dag skriver jag lite på boken, men om jag saknar inspiration kan jag alltid labba lite med ASP.NET MVC, ringa en kund och diskutera webbstrategi eller klura på ett integrationsproblem. Så på det sättet tror jag att parallellismen i själva verket ökar min effektivitet, och det ökar definitivt arbetsglädjen. 

Sedan är det naturligtvis fortfarande viktigt att kunna prioritera i sin lilla ”projektportfölj”, särskilt om man är egenföretagare som jag. Innan man börjar lägga tid på en ny idé kan det vara bra att ställa några enkla frågor till sig själv, typ:

• Finns det redan nu en första kund?
• Hur stor är lönsamhetspotentialen för projektet?
• Hur sannolikt är det att jag verkligen slutför det här projektet?
• Om jag slutför det, kommer jag ha tid att förvalta det?
• Startar jag det här nya bara för att slippa undan ett halvfärdigt projekt som jag lite tappat lusten för att jobba med?
• Har jag råd att jobba med detta nu? Hur ser balansen ut mellan långsiktiga projekt och direkt inkomstbringande?

Exempelvis skulle jag verkligen vilja designa och implementera en helt egen bloggmotor i ASP.NET MVC. Jag tror att det skulle vara riktigt kul och lärorikt, och kanske skulle det kunna bli till  nytta för andra. Men borde jag börja med det nu? Min bok är inte klar än på några månader och kommer kanske aldrig bli någon kassasuccé – den går alltså inte att räkna med som en inkomstkälla. Privatekonomitjänsten har en stor potential, men ligger med mina mått mätt långt fram i tiden. Drar inte in några pengar. Direkta inkomster kommer istället helt från mina konsultuppdrag, dock inga oändliga rikedomar.

Om jag skriver en bloggmotor så kommer den troligen inte dra in några pengar alls (finns ingen affärsidé, bara ett intresse). Att reservera ännu en tårtbit av min produktiva tid åt ett rent ickekommersiellt projekt verkar alltså inte vara det bästa just nu. Jag borde istället fokusera på att bibehålla konsultandent på den nuvarande nivån (eller öka något) och på att faktiskt driva de mer långsiktiga projekten framåt, så att de kommer närmare att börja bringa någon form av inkomst.

Typ så skulle ett konkret exempel på resonemang kring en enmansprojektportfölj kunna se ut. Jag är definitivt inget Toyota, men jag kan tänka rationellt och det kommer man ganska långt med.

Denna vecka tecknade jag ett partneravtal med en större konsultfirma här i Stockholm och åtog mig i samband med det mitt första underkonsultuppdrag. Att underkonsulta innebär att man jobbar med ett projekt som ett annat konsultföretag har sålt in och därmed ”äger”. Man agerar i princip under detta bolags flagga och fungerar ur kundens perspektiv som vilken teammedlem som helst. Det finns fördelar för båda parter – huvudkonsulten får förstärkning inom ett givet kompetensområde och underkonsulten får tillgång till ett uppdrag ”gratis” utan att behöva sälja in något till en slutkund. För min del passar denna typ av upplägg mycket bra.

Jag är inte helt säker på hur mycket jag kan säga om själva uppdraget, men i stort kommer det handla om integration mellan system, och utvecklingen sker i C#. Jag är riktigt peppad inför detta och tycker att det ska bli grymt kul både att ha ett konkret projekt och att kunna säkra åtminstone en viss inkomst inför kommande räkningar.

Parentes: Jag firade avtalet med att köpa ett par spel till mitt Playstation 3, som jag kommer gotta mig åt nu under helgen. Till veckan är det nya tag som gäller, men nu gäller ledighet och rekreation!

Jag har ju sagt att jag skulle vilja skriva en bok, men jag måste erkänna att det är ruskigt tungt att sätta sig med tomt blad och bara börja. Jag har suttit och funderat på vad jag vill ha med, hur upplägget borde vara, hur den röda tråden ska växa fram…men det har varit svårt att rent konkret skriva något som känts bra. Flera gånger har jag funderat på att bara strunta i det, och lika många gånger har jag stängt dokumentet och skjutit upp det hela.

Men igår bestämde jag att jag i alla fall måste göra ett försök. Jag ska se det som ett projekt, och det första ett projekt behöver är ett mål. Eller flera. I det här fallet är så klart slutmålet att jag ska ha ett fysiskt exemplar av boken i min hand, men jag behöver några fler hållpunkter längs vägen för att orka ta mig dit. Så jag gjorde en grov planering som i princip ser ut så här:

• Den 11 december ska jag ha en ”outline” klar för hela boken, alltså en kapitelindelning och en grov bild av innehållet i respektive kapitel.
• Den 16 januari ska jag har skrivit ett första utkast för boken. Detta ska jag sedan låta några utvalda vänner och bekanta titta igenom och komma med kommentarer på…
• …för att sedan kunna göra korrigeringar och ha ett andra utkast klart den 30 januari.
• Den 27 februari är boken klar för release. Fest och yra!

Den uppmärksamme läsaren inser att det är ganska tajt med tid är det mellan första och andra utkastet – där kanske jag blir tvungen att skjuta lite på det andra för att jag ska hinna få in tillräckligt mycket återkoppling. Å andra sidan har jag relativt gott om tid mellan andra utkastet och den färdiga versionen, så det kommer nog lösa sig.

Detta är ju en helt crazy tidsplan egentligen. Här sitter jag med tomt huvud och stipulerar att det ska finnas en färdig bok om drygt två månader. Vansinne. Men samtidigt inser jag hur mycket lättare det är att komma igång när man har en plan.

Och mycket riktigt: i morse satt jag två timmar koncentrerat med att göra en kapitelindelning och börja yxa till det viktigaste innehållet per kapitel, i punktform. Det var till och med roligt! När jag väl har skisser för varje kapitel kan jag i princip börja skriva den riktiga texten var som helst.

Det jag har gjort är alltså att jag tagit ett problem som känts mer eller mindre övermäktigt, definierat vad slutmålet är, stakat ut några mycket enkla (tidssatta!) milstolpar och sedan börjat bryta ner själva huvudproblemet i mindre deluppgifter. Jag ska inte ta ut något i förskott, men det börjar likna något som går att hantera!