Utmaningen

I ett tidigare inlägg skrev jag om hur jag tänker mig att dela upp min tid när jag börjar jobba på frilansbasis. Jag avsatte 40% till egna projekt och 60% till konsulttimmar. Det jag glömde bort är en extremt viktig komponent som är lätt att förbise men som gör väldigt stor skillnad på lång sikt: kompetensutveckling.

Jag kom på att jag helt glömt att planera för självstudier när jag snubblade över en artikel i frilansbloggen wakeuplater, ”Falling behind is not an option” (”Att hamna efter är inte ett alternativ”). Särskilt i en bransch som bygger på hög förändringstakt gäller det att försöka hålla sig uppdaterad och åtminstone känna till nya tekniker och annat som är under utveckling. Jag har själv varit rätt dålig på detta på senaste tiden, delvis på grund av att företaget jag varit anställd hos sätter ett högre värde på ett certifieringsdiplom än på att man läser bloggar och böcker. Inte så konstigt i ett företag med tusentals anställda kanske, men ibland har jag önskat att det avsatts mer tid åt att få studera på egen hand, labba med nya grejer som kommit ut och liknande.

Hur som helst, jag kan faktiskt inte skylla på min arbetsgivare. Jag har under de senaste två åren fått jobba med ganska många olika saker och byggt upp en grundkompetens, såväl konsultmässigt som tekniskt, som jag hade haft svårt att lägga fundamentet för själv. Sitter man på ett projekt som kräver att man implementerar en viss komponent för att lösa ett specifikt problem så är man ju tvungen att lära sig, även om man inte kan något om det från början.

Hur mycket tid är rimligt att reservera åt egen kompetensutveckling? Jag skulle gärna säga 10% – om sedan de får adderas till de existerande 100 eller tas från antingen konsulttimmarna eller sidoprojekten vet jag inte riktigt, men kan jag läsa eller labba i snitt en knapp timme om dagen så kommer jag vara mer uppdaterad än de flesta andra IT-konsulter. Med reservation för att jag som fristående inte har samma naturliga kunskapsutbyte med kollegor, förstås.

Med drygt en och en halv månad kvar av min anställning börjar det bli dags att planera den första tiden som självständig. En av mina ambitioner är att ha utrymme att kunna vara spontan, men jag är också av den strukturerade typen som gillar att ha en övergripande bild av vad som komma skall.

På hög nivå kan man säga att jag vill börja med att sälja konsulttimmar på 60% och använda övriga 40% till egna projekt. När jag säger ”sälja konsulttimmar” så menar jag förstås i idealfallet att debitera någon form av kund dessa timmar, men i verkligheten går inte all konsulttid att debitera. Planering, administration och försäljning tillkommer utöver den vanliga produktionstiden, vilket förstås är något jag måste räkna in i planen. Helst ska dessa övriga aktiviteter inkluderas i de 60% av min tid som jag ska sälja – 40% till sådant jag på lång sikt vill hålla på med känns som ett minimum.

Samtidigt inser jag att den här utmaningen troligen inte kommer att bli någon dans på rosor. Om jag vill att den ska vara längre än vad mina besparingar räcker till (och det vill jag förstås) så måste jag bygga upp en bas av bra kunder - sådana som investerar långsiktigt, är kvalitetsfokuserade och, från min synvinkel kanske viktigast av allt, återkommer. Detta kommer säkerligen inledningsvis att kräva mer än 60%, eller om man ser det på ett annat sätt, innebära fler totala arbetstimmar per vecka.

Hur många kunder vill jag ha? Troligen inte mer än tre-fyra stycken, och aldrig mer än två aktiva projekt åt gången. Detta är enkelt att motivera: färre kunder innebär att jag kan koncentrera mig på dem, ge dem bättre service, lära känna deras verksamhet och vara tillgänglig för diskussioner och frågor. Ökad kundnytta alltså. Men färre kunder och projekt innebär också färre bollar att hålla i luften, färre supportsamtal, mindre administration och kortare ställtider mellan olika uppdrag. Det handlar om en vinstsituation för båda parter.

Man kan förstås argumentera för att färre kunder gör mig sårbar eftersom jag blir mer beroende av varje enskild kund. Det är förstås sant. Men jag är (tills vidare) ensam och är därför per definition utsatt – jag måste fokusera på hög servicegrad och kundnöjdhet för att bygga upp relationer som är långsiktiga. Jag har helt enkelt inte resurser att jobba med massor av småuppdrag och flyktiga kundkontakter. Detta är något jag måste hålla i åtanke hela tiden, att inte frestas att leta efter de små enkla uppdragen utan att i första hand koncentrera mig på engagemang där jag kan agera som en viktig del av något större och längre.

Det låter lätt när man säger det! Jag är säker på att det inte kommer att bli lika enkelt i verkligheten. Hur många garanterade kunder har jag som bara väntar på att jag ska bli tillgänglig? Inga alls! Visst, jag har några linor ute som jag nog tror kan leda till något förr eller senare, men det finns inga avtal eller planerade projekt än så länge. Det känns förstås lite spännande, på gränsen till för spännande. Jag skulle gärna se att jag har åtminstone ett ordentligt uppdrag som drar igång i början av december och jag ska försöka jobba för att få ett sådant, men som jag sagt någon gång tidigare: jag är ingen säljare. Däremot är jag en presterare, och det hoppas jag kunna leva på i längden.

Jag sitter med i styrelsen för bostadsrättsföreningen där jag bor och har insett att allt som har att göra med dokumenthantering är ett kaos. Var finns gamla protokoll och andra viktiga handlingar? I bästa fall i en pärm hos någon före detta styrelsemedlem som förhoppningsvis bor kvar i föreningen. Dessutom har vi en hemsida som funkar sådär. Det finns en klar förbättringspotential. För det första skulle vi behöva en gemensam plats för elektronisk lagring av alla protokoll, ritningar, tillstånd och liknande. Sedan vore det trevligt att kunna boka olika resurser på webben också – varför kan man nu exempelvis boka gästlägenheten men inte festlokalen (som istället bokas via papperskalender på väggen bredvid dörren)? Och nyhetsbrevet – vi delar ju ut det i pappersformat, men för den som vill skulle vi ju kunna distribuera en version via e-post istället, för att spara lite på naturen. För att nämna ett par exempel bara.

Snabbt kan man konstatera att det finns några tjänster som erbjuder denna typ av funktionalitet, riktade just till bostadsrättsföreningar. De som dyker upp överst vid en Google-sökning är följande:

• BRFNET – kanske den mest funktionsrika lösningen, även om det grafiska utseendet är något oslipat. Kostar 2800 kr i startavgift och sedan knappt 3200 kr/år om föreningen har 100 lägenheter.
• Hemsidan.com – designen talar för att detta är en relativt ny tjänst. Verkar ha de viktigaste funktionerna och kostar knappt 2200 kr/år för en förening med 100 lägenheter. Bra första intryck.
• Lawebb brf – ful rent grafiskt, innehåller enligt uppgift en del grundläggande funktioner. En av de dyrare lösningarna med 9900 kr i startavgift och 3540 kr/år. Spontant skulle jag inte köpa denna tjänst.
• SBC – enklare kostnadsfri hemsida för bostadsrättsföreningar som är medlemmar i SBC. Verkar inte erbjuda något vidare funktionsutbud, men bra för föreningar som bara vill ha en publik hemsida och redan är med i SBC.
• FSY – webblösning för föreningar med ett särskilt paket för bostadsrättsföreningar. Relativt billig (1295 kr/år), men saknar exempelvis bokningsfunktion.

Jag tror fullt möjligt att utveckla en tjänst som innehållsmässigt skulle bli den bästa på marknaden. Den skulle kanske inte få en jättestor marknadsandel, men den skulle vara det självklara alternativet för de föreningar som vill ha en grym webblösning.

Enligt Bo bättre finns det cirka 20000 aktiva bostadsrättsföreningar i Sverige. Bo bättre har dessutom en samling länkar till mer än 1800 föreningar som har en publik webbsida. Låt oss för resonemangets skull anta att Bo bättre har bra koll på föreningarna och att det därmed finns kanske totalt 2000 föreningar som redan idag har en hemsida, alltså 10% av det totala antalet föreningar. Säg sedan att ytterligare 2000 skulle ha nytta av en webblösning, men av olika skäl inte har tagit sig för att skaffa en ännu. Baserat på dessa lösa antaganden skulle marknaden bestå av 4000 föreningar. Plockar man 5% av dessa så har man en kundbas på 200 föreningar.

Vad skulle då Sveriges bästa webblösning för bostadsrättsföreningar kosta att köpa in? Som redovisats ovan använder ett par av konkurrenterna en prismodell som är beroende av antal lägenheter i föreningen. När man tänker på att föreningens pengar ju kommer från dess medlemmar kan det verka vettigt – varje lägenhet betalar ett visst antal kronor per månad för webbtjänsten – men ser man till tjänsteinnehållet så är modellen lite mer svårmotiverad. Om priset ökar skulle man kunna förvänta sig att kundnyttan ökar i motsvarande grad, men på vilket sätt har kunden fått ut mer bara för att den representerar ett större antal människor? Det går inte ihop för mig riktigt. Därför skulle jag vilja se en prismodell som har ett fast månadspris oavsett hur stor föreningen är. Det är rimligt att denna avgift skulle vara högre än (de seriösa) konkurrenterna, eftersom den används till att köpa den bästa tjänsten som går att få.

Räknar man lite på det så kan man se att det finns en affär att göra. Jag tror dessutom att det skulle kunna vara rätt kul. Frågan är om det är något jag ska göra?

Sedan i våras har jag haft ett Kaupthing-Edge-sparkonto som jag använt för min ekonomiska buffert. Att jag valde just Kaupthing baserades på att de hade (och, i skrivande stund, har) den bästa sparräntan för obundet sparande, en smidig Internetbank och omfattas av den statliga insättningsgarantin. Nu när den globala ”finanskrisen” härjar för fullt verkar Island ligga lite risigt till, och eftersom Kaupthing är isländskt känner jag att det är läge att sprida riskerna.

Jag är faktiskt inte särskilt orolig för att världen ska gå under eller att mina pengar ska försvinna i tomma intet, men även om bufferten är försäkrad av staten kan det ta tid att få tillbaka den vid ett eventuellt bankhaveri. Och detta skulle kunna bli ett problem för mig om vi antar att lågkonjunkturen slår till med full kraft och lämnar mig inkomstlös under några månader.

Jag är även kund i både Swedbank och ICA-banken, och har därför valt att omfördela min buffert enligt nedan:

• 20% får vara kvar på mitt Kaupthing-Edge-konto (5,85% ränta)
• 35% läggs på mitt ICA-sparkonto (4,30% ränta)
• 45% hamnar på mitt e-sparkonto hos Swedbank (4,10% ränta)

Det ligger inget jättevetenskapligt bakom denna fördelning, men jag känner spontant att både Swedbank och ICA-banken är stabilare än Kaupthing i dagsläget. Swedbank har visserligen sämst ränta av de tre, men i och med att mitt företagskonto finns hos Swedbank är det väldigt smidigt att göra överföringar däremellan, så jag kommer ha det som huvudkonto.

Så får det bli, tills jag kommer på något bättre!

Uppdatering: Det verkar som att det var ett bra drag att flytta ut lite tillgångar från Kaupthing-kontot. Idag börsstoppades nämligen Kaupthings aktie, vilket i sin tur beror på ”osäkerhet” gällande aktiens värdering.

Uppdatering: Det hela verkar sluta lyckligt för alla Kaupthing-Edge-kunder; i ett e-postutskick meddelas att i och med att Kaupthing Bank tagits över av den isländska staten så avslutas samtliga Edge-konton och insatta pengar inklusive upplupen ränta betalas ut till kontoinnehavarna.